Ett år och ett avslut

Lite över ett år har gått sedan jag lämnade Umeå och Sverige för ett nytt år och ett nytt liv i Chattanooga, TN. Så himla SJUKT. Jag är så otroligt lycklig och tacksam över hur bra mitt år blev. Att få bo i värdfamiljer där man trivs, gå i en bra skola och hitta vänner känns som grunderna till ett bra utbytesår. Jag är så lycklig att jag hade tur på alla tre punkterna.
 
Hittills ser det här inlägget ganska exakt likadant ut som det jag skrev på min facebooksida för två dagar sedan så jag tänker att jag LÄNKAR det i stället så kan jag skriva om annat här. Jag har varit hemma i ungefär en månad och det konstigaste är att det inte känns konstigt. Jag gör ju exakt samma grejer här hemma som innan jag åkte. Sedan är det ju sommarlov så vet inte hur stor skillnad det kommer vara när jag t.ex. börjar skolan och ska gå i en ny klass osv. Hur kan man vara borta i ett år när exakt allt man gör är spännande och framför allt främmande, och sedan bara släppa allt och gå tillbaka till tryggheten? Det har jag inte riktigt förstått än.
 
Det känns lite som den där gången mamma lät mig åka Insane på Grönan och hoppades att det skulle bota min adrenalinabstinens, men istället ÄLSKADE jag det och ville bara åka större bergochdalbanor. Lite så har nog ett utbytesår varit för mig. Hur ska jag kunna sitta stilla i ett klassrum i två år innan jag på riktigt kan resa igen? Min motivation till att jobba har ju aldrig varit större i alla fall. Tyvärr är det ju så att pengar = resa = lycka.
 
Jag saknar nog Chattanooga och mina vänner mer än vad jag tror och tillåter mig själv att känna. Det tar bara inte över just för att det skulle vara för jobbigt. Det är himla energidränerande att ständigt gå omkring och sakna. Men det känns konstigt att mina vänner börjar skolan snart i Chatt och att jag är här, i lilla Umeå. Allt är som vanligt men ändå helt fel..
 
Blir alltid så deppig när jag skriver här på bloggen???? Som att jag överanalyserar allt. Men en sammanfattning av året är ändå att jag har haft det helt fantastiskt. Och jag önskar att alla får uppleva det här någon gång. Världsbäst är det att utbyten går att arrangera. Jag är evigt tacksam till mina föräldrar och Rotary och Baylor och mina värdfamiljer som gjorde allt genomförbart. Det känns konstigt att den delen av mitt liv är över nu..vet inte om jag någonsin kommer förstå det.
Nu har jag inte tänkt blogga mer här faktiskt. Jag har varit mer eller mindre aktiv på olika bloggar från att jag var typ 10?? Hur sjukt är det?? Jag känner att bloggen har blivit en börda som endast har uppdaterats för nära och kära för att de skulle ha någon sorts koll på vad jag hade för mig på andra sidan Atlanten. Men nu när jag är hemma finns ju inget sådant behov. It's been a good 8 years, men nu är det nog dags att säga hejdå! Tack fina ni som läser, men vill ni veta mer om mitt år träffas jag gärna över en fika!!! 100 kramar från lilla mig.
 

3 dagar kvar

Det här är faktiskt helt sjukt. Sitter på ett fik downtown och väntar på att Emma ska komma hit för nu måste jag hinna träffa alla innan onsdag. På onsdag far jag hem till Sverige och det känns sådär lagomt sjukt. Min familj kom hit för ca 2 veckor sedan och har rest omkring med dem sedan dess. Igår när jag satt på ett flyg från NYC till Atlanta (för att åka vidare till Chatt) så satt familjen på ett flyg till Sverige. Och jag tänkte att vi var båda på väg hem. Helt galet. Saknar Sverige och alla mina vänner såå, men alltså att tänka att jag inte vet när jag ska komma tillbaka till Chattanooga (även fast jag planerar att komma tillbaka till graduation nästa år, om pengarna räcker till) är så overkligt?? Har spenderat ett år här och det känns inte ens som det bästa året i mitt liv just för att det känns som ett helt annat liv. Snart är jag tillbaka i bästa Umeå med de finaste vännerna och snart får jag en ny klass och plötsligt är jag tillbaka i Midgård och i den gamla vanliga rutinen. Jag vet helt ärligt inte hur jag kommer hantera att säga hejdå till mina amerikanare imorgon. Antingen så går jag sönder eller så fattar jag nog inte vad som händer också blir jag så där skrattig. Befarar tyvärr båda..

Vänner och sådant viktigt

Hailey och Briana
 
Hailey, Madison, Charis och Lizzie
 
Margie
 
Sarah och Rose
 
Utbytesstudenter!!!!! (Bea och Sam)
 
Nico, Allison, Dean, Hailey, James, Will, Michael, Tristan, Chapin och Mattie
 
Sam<3
 
Emma !
 
Kolla vad fina vänner jag har!!! För ungefär en vecka sedan bokade jag hembiljett och jag har väldigt blandade känslor angående det. Självklart saknar jag mina vänner hemma och det kommer bli så härligt att kunna umgås som vanligt igen, men samtidigt kommer jag lämna alla mina vänner här - vissa kanske förevigt. Om det inte är den sjukaste tanken.... Att åka hem kommer vara så annorlunda eftersom allt kommer vara likadant. Jag har inte känt att jag har förändrats drastiskt under det här året, men det skulle nog vara underligt om jag kom tillbaka till Umeå och jag såg på allt på samma sätt som jag gjorde innan jag kom hit? Tror bra vänner är a och o för att få ett bra utbytesår. Ofta krävs det bara en, men jag är så glad att jag har flera!
 
Ps hur intressant är det att mina vänner i allmänhet inte vill åka på utbytesår pga rädsla av att hamna efter i skolan, lämna familj ("jag älskar min familj för mycket!" Ursäkta, jag älskar min familj hur mycket som helst. Jag åkte inte till USA i ett år för att jag inte tycker om min familj, utan för att prova mig själv och göra något på egna ben), eller att känna sig malplacerad. Men alla vuxna jag pratar med säger "åh! Jag önskar att jag hade gjort något sådant när jag var yngre!". Synd att sådant som kan vara temporärt - såsom rädsla och somliga personer - hindrar en från att göra något som ofta är bra för en. Bara en liten tankeställare. 
 
Upp