Så säg till alla jag är på väg


Imorse när jag vaknade upprepade jag "det här är så himla sjukt" för mig själv kanske 6 gånger. För det är det. Igår var första dagen som jag faktiskt på riktigt förstod vad som händer. Det gåååår inte att vara helt förberedd för något sådant här. Och om det går tror jag inte jag skulle vilja veta hur. Från och med imorgon när jag har satt mig på planet mot Chicago så kommer ALLT förändras. ALLT. Det går ju inte att undvika att det är det mest fantastiska och skrämmande jag någonsin gjort under mina 17 år här på jorden. Haha hur är det tänkt att en ska kunna tackla en sådan tanke. 

Vill skicka en kram till alla som jag både har och inte har hunnit säga hej då till. Och vill även skriva att jag absolut kommer bli mer frånvarande nu. Inte för att jag glömmer bort er eller undviker att tala med er, utan för att jag faktiskt inte kommer orka. Jag blir helt slut i huvet när jag TÄNKER på alla nya intryck. Jag kommer inte orka, eller vilja, hålla igång två liv samtidigt. Hoppas att ni kan förstå det<3<3 Men jag menar, jag finns kvar på instagram och snapchat så det är inte som att jag raderar allt. Jag kanske inte bara prioriterar sådant. Kram kram kram. 

4 dagar kvar

För 109 dagar sedan bloggade jag den här bilden
Och igår cyklade jag på bildens motiv för sista gången på ungefär ett år.
 
Jag kan fortfarande inte alls förstå att det här händer. Väskan är nästintill färdigpackad och nu kommer jag inte hinna träffa några fler vänner tror jag. Det är en otroligt skum känsla. Världsbra är den, men även otroligt skrämmande. Det känns så skönt att inte fara och turista i USA. Att jag inte ska vara borta i några veckor för att se vanliga turistgrejer. Det är säkert jättejättekul, men jag ser så fram emot att bygga upp en ny vardag. Och det känns inte alls tråkigt.
 
Jag är så REDO för vardagsmat.
 

Intensivdejter

Det absolut skummaste med att flytta över Atlanten är att säga hejdå till vänner. Eller ses snart, det känns lite lämpligare. Så måndag tisdag onsdag har dedikerats åt just detta. I helgen konfirmerar sig min bror vilket betyder att jag kommer vara uppbokad av släkt, och efter helgen åker jag om 2,5 dagar. Galet är det.
 
Ok, hejdå-dag 1: Där runt halv två blev jag och Lenne inskjutsade till stan för att träffa Sannah. Vi låg i en park och myste!!! Bästa Sannah, hoppas hon genomför sina planer så jag får ett extraår med henne vid min sida. Halv 5 var jag sedan på plats hemma för att invänta mina fina klasskompisar. Alltså ord kan inte beskriva hur fina de är:-(. Vi käkade pizza och jordgubbar och lyssnade på Jonas Brothers och annan bra musik. Och jag fick ett SÅ BRA collage (och 1kg marabou <3). Verkligen tråkigt att jag bara fick spendera ett år i deras klass.
 
Mellan Sannah och resten av klassen hann jag klippa mig också! En urtunning av håret kändes som en hög priotirering när jag ska till luftfuktiga TN.
 
Jag spenderade natten i stan, och därför funkade det bra att hinna träffa Linn en sista gång (för andra gången<3!). Vi spelade ÄNTLIGEN in när vi sjöng. Tänk att det skulle fungera sista försöket på ett helt år. Om ni följer Linn på instagram så kan ni kika på den (@linn.o.b). Sedan mötte jag upp Lovisa för att se Papertowns på bio!!!!!!!!! Vi var ensamma i salongen så vi skrattade högt när det var roligt. Filmen var bättre än boken, så tips tips. Efter bion var det en timme tills min buss skulle gå, så vi låg och stekte i solen vid älven. Gosigt.
 
Senare på kvällen blev det gos igen då jag och le girls samlades för att tälta. Vi har försökt ca 2 gånger tidigare i år, men det var först nu världen var på vår sida. Bästa oss som alltid har något att prata om i 5 timmar även fast vi har setts minst en gång i veckan i ca 11 år. Fatta vad vi kommer kunna snacka när jag kommer hem.
 
Onsdag var faktiskt rätt så seg i början. Jag var och handlade med mamma, Wilma och Sarah (vår utbytesstudent !). Tillslut blev jag iaf droppad hos Maja, som det verkligen var länge sedan jag träffade. Vi käkade tacos och pratade, och tyvärr hann vi inte göra något mer innan Millan??kom??och??satte??på??mig??en??ögonbindel?? (Kram om du ser det här Maja, det var synd att det blev så kort!). Hursom så satte jag mig i bilen och jag hade verkligen INGEN aning om vart jag var på väg. Men efter typ en halvtimme bytte jag transportsätt från bil till skottkärra för att komma fram till slutgiltiga destinationen. Alltså finaste konfapersonerna hade ordnat överraskningsfest. Och jag vart verkligen SÅ överraskad. Tänk att så här bra människor finns!!!!! Vi käkade tårta med svenska flaggan, gjorde ett USA-quiz och spelade något Mario-spel i typ 2.5 h. Kul var det och jag kommer veeeerkligen sakna dem.
 
Summan av kardemumman: nu är jag trött (fysiskt, psykiskt och på att säga hej då). Jag har iaf haft tre jättebra dagar, och jag tror inte att jag fattar vad som händer. Jag har inte kunnat gråta när jag sagt hej då för att jag verkligen inte ser detta som något sorgligt?? Jag kan inte för mitt liv tro att det här händer på riktigt. Så jag kommer antagligen ligga och storgråta i min amerikanska säng om 2 månader då jag ÄNTLIGEN har hunnit ta in allt.
 
Upp