First world problems

Det går inte en dag utan att jag tänker på hur SJUKT det här är. Att jag fått åka till ett helt annat land för att gå i en fin skola och bo hos en jättebra familj. Jag är så tacksam. Det känns som att jag vinner hela tiden, dagen lång.

Varje måndag har vi ett Chapel-pass på schemat vilket innebär att alla samlas i kapellet för att lyssna på en talare. Igår handlade det om hur vi utsett oss själva till "de utvalda" och att vi tycker vi förtjänar allt som ges till oss. Vi tar för givet att det ska vara så. Talaren nämnde också att så många tycker att vi inte är skyldiga att ge tillbaka till de som har det så mycket sämre. Alla mina vänner tyckte det var ett bra och viktigt tal, men ändå pratas det på lunchrasten om hur JOBBIGT det är att vår glassmaskin inte funkar på skolan??? Hur sjuk är inte den tankegången. Igår valde jag mellan 4 olika maträtter, och idag har jag 4 nya att välja mellan. Jag kommer måste slänga mat när vi är ute och äter för att hålla mig i form för portionerna här är FÖR STORA. Tänk att bli erbjuden alldeles för mycket mat varje dag, och ändå gnälla över att glassmaskinen inte fungerar? Perspektiv är det viktigaste en kan ha.
Upp