Ett hjärtesnack
Igår var första dagen sedan jag kom hit som jag satt i en bil med mina vföräldrar med hörlurar i mina öron. Det speglar väl lite hur otroligt fokuserad och NY man är när man kommer till ett nytt ställe, och hur lång tid det tar att anpassa sig. Inte för att jag inte har kunnat stoppa i mina hörlurar tidigare, jag har bara inte velat för att verka otrevlig. Men nu, efter sisådär sex veckor, så förstår mina vföräldrar förmodligen att jag var trött och att det därför är helt ok att jag inte håller igång en konversation i 45 min. Inte för att jag alltid gör det ändå. Jag tycker det kan vara så svårt att hela tiden komma på nya saker att prata om??? Det handlar inte alls om språket, utan mer att det ibland bara blir tyst. Jag är inte blyg eller så, det bara blir lite tomt. Säkert helt normalt, men det är bara sådant man tänker lite extra på när man kommer till ett helt nytt ställe och man nästan ställer om hela sig själv.
I helgen fick jag äntligen spendera lite mer tid med mina fellow utbytesstudenter. Det var en Rotaryhelg som handlade om ledarskap, så alla utbytisar var där samt massa massa Juniors från skolor runt östra TN. Det var jättekul samt viktigt att jag fick hänga lite med "vanliga" elever utöver de jag träffar i skolan dagligen. Har nämnt tidigare att jag varje dag tänker på det faktum att hela utbytesgrejen är sjuk. Det är så GALET att jag har möjligheten att spendera ett år i ett helt nytt liv. Allt jag stöter på här är verkligen en ögonöppnare. Det var så galet att prata med mina gruppmedlemmar under lunchen och höra dem prata om deras skolors få resurser. Det förstärkte mitt ogillande för privatskolesystemet. För mig borde inte pengar avgöra kvalité på skolgång. Det är bara något som inte klickar i mitt huvud. Det gjorde därför lite ont att säga att jag går på Baylor. Det är ganska absurd att höra om dålig skolmat och kassa lokaler när jag serveras 5 olika rätter till lunch och går omkring på ett helt fantastiskt campus. Det känns så viktigt att jag inte glömmer bort att det här verkligen inte är det normala här. Jag går på en privatskola som (för vanliga elever) kostar kring 200 000kr/år. PER ÅR. Jag skrattar när vänner här säger att jag borde komma tillbaka nästa år som boarding student; det kostar drygt det dubbla. Så tro mig, även fast det är lätt att ta saker för givet när man omges av dem i en längre period, så slutar jag aldrig förundras över hur fantastisk chansen att få gå på den här skolan är.
Om ni inte vet hur min skola ser ut så kan ni klicka er vidare i min meny här på bloggen eller söka på google efter Baylor High School. Japp, bilderna talar sanning. Där spenderar jag mina dagar.