Igår var det inte en kul dag alls. Det var en sådan där dag som man önskar att man aldrig får uppleva. Det "ingår inte i utbytesåret", det är inget jag kommer tänka tillbaka på och känna "nu i efterhand är jag ändå glad att jag fick uppleva det!". Natten mot tisdagen dog en kille i min årskurs. Luften for ur honom under en dykträning och sedan dog han av en hjärtkomplikation på sjukhuset. Ingen ingen ingen var förberedd. I måndags satt han inne i samma klassrum som mig och diskuterade boken vi läser, han skrattade. Igår gick alla sönder under vår dagliga engelsklektion. Hela skoldagen kändes trasig. Det är så underligt att finna sig själv i sådana här situationer. Trots att vi hade ett ämne tillsammans så var vi inte vänner, så det kändes lite abstrakt och fel att gråta under minnesstunden vi inledde dagen med. Jag grät nog mest för att det jag verkligen är mest rädd över med att vara här, är att alla jag känner befinner sig på andra sidan jordklotet och sådant här kan verkligen hända när som helst, hur som helst. Man är helt maktlös. Så igår tänkte jag lite extra på hur rädd jag är över att något ska hända någon hemma. :'-(
Sumner var en så älskad person. Det går inte att föreställa sig hur hans familj och vänner känner. Det går inte. The quad, som är vår mötesplats på skolan, fylldes under dagen med meddelanden till Sumner. Efter skolan samlades även alla juniors i en park downtown för att släppa ballonger i hans ära samt skriva lite lappar. Gårdagen var obegriplig, men det värsta är nästan att för så många så är det tillbaka till vardagen idag medan andra går mer och mer sönder för varje steg dem tar.
Vila i frid.
Det finns inget värre än att förlora människor som står en nära. Tycker det ni gjorde var något otroligt fint, speciellt de att skriva meddelanden så att han kan se dom från ovan :) Beklagar verkligen!