3 dagar kvar
Det här är faktiskt helt sjukt. Sitter på ett fik downtown och väntar på att Emma ska komma hit för nu måste jag hinna träffa alla innan onsdag. På onsdag far jag hem till Sverige och det känns sådär lagomt sjukt. Min familj kom hit för ca 2 veckor sedan och har rest omkring med dem sedan dess. Igår när jag satt på ett flyg från NYC till Atlanta (för att åka vidare till Chatt) så satt familjen på ett flyg till Sverige. Och jag tänkte att vi var båda på väg hem. Helt galet. Saknar Sverige och alla mina vänner såå, men alltså att tänka att jag inte vet när jag ska komma tillbaka till Chattanooga (även fast jag planerar att komma tillbaka till graduation nästa år, om pengarna räcker till) är så overkligt?? Har spenderat ett år här och det känns inte ens som det bästa året i mitt liv just för att det känns som ett helt annat liv. Snart är jag tillbaka i bästa Umeå med de finaste vännerna och snart får jag en ny klass och plötsligt är jag tillbaka i Midgård och i den gamla vanliga rutinen. Jag vet helt ärligt inte hur jag kommer hantera att säga hejdå till mina amerikanare imorgon. Antingen så går jag sönder eller så fattar jag nog inte vad som händer också blir jag så där skrattig. Befarar tyvärr båda..