Ett år och ett avslut
Lite över ett år har gått sedan jag lämnade Umeå och Sverige för ett nytt år och ett nytt liv i Chattanooga, TN. Så himla SJUKT. Jag är så otroligt lycklig och tacksam över hur bra mitt år blev. Att få bo i värdfamiljer där man trivs, gå i en bra skola och hitta vänner känns som grunderna till ett bra utbytesår. Jag är så lycklig att jag hade tur på alla tre punkterna.
Hittills ser det här inlägget ganska exakt likadant ut som det jag skrev på min facebooksida för två dagar sedan så jag tänker att jag LÄNKAR det i stället så kan jag skriva om annat här. Jag har varit hemma i ungefär en månad och det konstigaste är att det inte känns konstigt. Jag gör ju exakt samma grejer här hemma som innan jag åkte. Sedan är det ju sommarlov så vet inte hur stor skillnad det kommer vara när jag t.ex. börjar skolan och ska gå i en ny klass osv. Hur kan man vara borta i ett år när exakt allt man gör är spännande och framför allt främmande, och sedan bara släppa allt och gå tillbaka till tryggheten? Det har jag inte riktigt förstått än.
Det känns lite som den där gången mamma lät mig åka Insane på Grönan och hoppades att det skulle bota min adrenalinabstinens, men istället ÄLSKADE jag det och ville bara åka större bergochdalbanor. Lite så har nog ett utbytesår varit för mig. Hur ska jag kunna sitta stilla i ett klassrum i två år innan jag på riktigt kan resa igen? Min motivation till att jobba har ju aldrig varit större i alla fall. Tyvärr är det ju så att pengar = resa = lycka.
Jag saknar nog Chattanooga och mina vänner mer än vad jag tror och tillåter mig själv att känna. Det tar bara inte över just för att det skulle vara för jobbigt. Det är himla energidränerande att ständigt gå omkring och sakna. Men det känns konstigt att mina vänner börjar skolan snart i Chatt och att jag är här, i lilla Umeå. Allt är som vanligt men ändå helt fel..
Blir alltid så deppig när jag skriver här på bloggen???? Som att jag överanalyserar allt. Men en sammanfattning av året är ändå att jag har haft det helt fantastiskt. Och jag önskar att alla får uppleva det här någon gång. Världsbäst är det att utbyten går att arrangera. Jag är evigt tacksam till mina föräldrar och Rotary och Baylor och mina värdfamiljer som gjorde allt genomförbart. Det känns konstigt att den delen av mitt liv är över nu..vet inte om jag någonsin kommer förstå det.
Nu har jag inte tänkt blogga mer här faktiskt. Jag har varit mer eller mindre aktiv på olika bloggar från att jag var typ 10?? Hur sjukt är det?? Jag känner att bloggen har blivit en börda som endast har uppdaterats för nära och kära för att de skulle ha någon sorts koll på vad jag hade för mig på andra sidan Atlanten. Men nu när jag är hemma finns ju inget sådant behov. It's been a good 8 years, men nu är det nog dags att säga hejdå! Tack fina ni som läser, men vill ni veta mer om mitt år träffas jag gärna över en fika!!! 100 kramar från lilla mig.